Glad skattefridag!

Att Sverige är ett högskatteland är knappast någon nyhet, men det är sällan det framgår exakt hur höga skatterna är.

I dag infaller skattefridagen. Den bestäms genom att man först tittar på vad den genomsnittliga inkomsten är, vilket i dag är 27 800 kr/månad. Sedan lägger man ihop den personens totala skatter under ett år, vilket blir 241 800 kronor, inräknat moms och löneskatter (såsom arbetsgivaravgifter). Sedan räknar man helt enkelt ut vilken är den dag på året då en person med den lönen arbetat tillräckligt för att ha betalat av skatten, vilket i år blir 18 juli.

Jämfört med 2006, då alliansen kom till makten, är skillnaden mot tidigare stor. Då inföll dagen först 8 augusti. Skattetrycket för 2011 och 2012 var 44,2 % av BNP. Senaste gången det var så lågt hade ABBA just släppt sitt tredje album och statsministern hette Olof Palme (Det var dock ett år innan Astrid Lindgren fick skäl att skriva Pomperipossa i Monismanien, så helt optimalt var det knappast.)

Värre är dock att de senaste fyra åren har skattekvoten varit i princip oförändrad. Kanske inte konstigt med tanke på att jobbskatteavdragen genomfördes under första mandatperioden. Men det är ändå beklagligt att inte mer händer på det området.

En löntagare med genomsnittlig inkomst som i exemplet ovan, betalar 54,2 % av sin inkomst i skatt. Vidare betalar en låginkomsttagare, med en månadsinkomst på 18 600 kr/månad, 52,7 % av sin inkomst i skatt. Det är svårt att se hur det är rättvist att de med låga inkomster ska ge upp hälften av vad de tjänat. Det här visar mestadels på varför ett femte jobbskatteavdrag behövs.

Man kan ju hoppas att det dyker upp något sådant i höstbudgeten, men till dess får alla gotta sig över att årets skatter i alla fall är betalda.

(Källa till de flesta siffror är Skattefridagen 2013: På skattefronten intet nytt – skatten oförändrad fyra år i rad, skriven av Skattebetalarnas förening, som jag dessutom varmt rekommenderar. Hela rapporten finns att läsa här. Sveriges skattetryck de senaste fyrtio åren går att se här.)

Fredrik Hultman

Det här är Erik

Hej!

Jag heter Erik Elkan, är 18 år gammal och bosatt i Nacka kommun sedan 16 år tillbaka. Våren 2014 går jag ut samhällsprogrammet med inriktning beteendevetenskap på Påhlmans Gymnasium i Stockholm. Därefter ska jag söka en utbildning som inriktar sig mot globala frågor, exempelvis internationella relationer, mänskliga rättigheter eller freds- och konflikthantering.

I maj 2012 adjungerades jag till MUF Nackas styrelse och har sedan februari i år suttit som ledamot. Min huvuduppgift är politisk produktion, vilket innebär att jag ska skriva insändare, debattartiklar samt delta och följa debatter inom kommunen som vi i styrelsen anser viktiga.

För mig är till exempel frågor om utbildning viktiga!! Mer än till den grad att de är värda två utropstecken. Orsakerna till varför är många och kan ofta bli långtgående om man så vill, men ändå relevanta. Det som drar mig till utbildningsfrågor är att jag så ofta landar i slutsatsen att många utmaningar i samhällen kan komma att lösas enklare om fler fick en bra utbildning. Man kan i oräkneligt många fall i slutändan landa i att bristande utbildning är svaret på många problems uppkomst. Att jag landar i denna slutsats är jag naturligtvis inte ensam om. Det handlar inte om ifall jag ser på frågor om utbildning utifrån mina privata solglasögon eller (osäker om följande finns) MUF-blåa 3D-brillor. Slutsatsen framhäver sig oavsett.

Vad som förenar de alla anledningarna som finns, för att göra texten uthärdlig, omfattas i det av MUF flitigt använda ordet frihet. I en ytlig och kort förklaring av sambandet mellan utbildning och frihet kan man säga att det är genom utbildning vi får fler valmöjligheter, såväl när vi söker sommarjobb som heltidsanställning. Vi ges en ökad chans till en tryggare vardag senare i livet. Med rätt kunskaper i bagaget får vi större makt att bestämma mer och begränsas mindre.

Bra utbildning är alltså väldigt ofta nyckeln till frihet. Denna nyckel vi alla förtjänar att få, men dessvärre några blir utan. Detta är en viktig orsak till varför jag engagerar mig politiskt. Därutöver kan det sägas att bland det viktigaste hos en maktlös 18-åring (undertecknad), är inte vad personen kan åstadkomma, utan däremot att den försöker åstadkomma något åt det bättre. Det är därför jag skriver. Jag skriver inte för att skriva, utan jag gör det för att försöka säga något.

Till något helt annat: Min fritid! (Klicka inte i det röda krysset i högra hörnet, jag är snart färdig). På fritiden går en del av tiden åt avkoppling ute på landstället där jag ofta ägnar mig åt fritidsstudier i tyska eller franska, på ännu grundlig nivå. Badar när det är varmt ute, surprise. Spenderar också gärna tiden genom att umgås med nära vänner och en del annat. Fick jag med politik?

Vid frågor anknutna till mig som ledamot, kontakta erik.elkan@moderat.se

Det här är Sebastian

Mitt namn är Sebastian Ridderskans. Jag är 19 år och är ifrån Saltsjö-Boo. Jag har bott i Nacka hela mitt liv. Mitt liv som aktiv person har alltid funnits. Mitt intresse för påverkan och aktivt arbete växte fram i högstadiet och jag har nu varit involverad i såväl ungdomsråd, elevråd som elevkår. Mina största fritidssysselsättningar är teknikprodukter (gotta mig i allt som datorer har att erbjuda), umgås med vänner och självklart politik. Varför jag ville gå med i MUF var av två anledningar, dels för att göra påverkan på riktigt men även att de passade in i mitt tankesätt. Mycket utav MUF och Moderaternas frågor stämmer in för mycket utav det jag står för men min hjärtefråga är individens frihet och möjlighet att växa utan mothinder. Detta är något jag brinner allra mest för men jag är alltid öppen för diskussion, debatt och andra åsikter!

 

Sebastian Ridderskans

Om Sjöstedts tal i Almedalen

Detta är ett videoinlägg. För dig som vill se den i din telefon tryck på denna länk: http://youtu.be/mG7m8Kmq8aw

Kvaliteten är det avgörande

Vänsterpartiet vill sedan tidigare liksom under Jonas Sjöstedts tal i kväll i Almedalen, inte tillåta att privata aktörer i välfärden tar ut vinst. Vänstern måste ändra fokus från vinsternas storlek till att se kvaliteten i privat verksamhet och hur den kan förbättras där det brister.

När det debatteras om vinster är det bra att vara ödmjuk inför slutsatsen man drar utifrån storleken på vinsterna. Sambandet mellan hur en verksamhet blir sämre och storleken av dess vinstuttag är inget fast orsaksförhållande. Att privata aktörer tar ut vinst är rimligt eftersom de behöver ersättning för satsat kapital och den risk de tar. Dessutom är vinsterna som privata aktörer i Sverige tar ut i genomsnitt runt 2 procent av de totala intäkterna (Dagens Nyheter, 15/10-12).

Om till exempel resultaten sjunker för friskoleelever, ska man vara öppen för att det kan ligga andra orsaker bakom sänkningen, än hur stora vinster skolan tar ut. Samtidigt kan man fråga sig hur rörlig skolmarknaden skulle vara om Vänsterpartiet styrde. 70 procent av alla utbildningsplatser i friskolor skulle hotas (Friskolornas riksförbund, 5/10-12). Därför skulle det inte bli säkert om vänstern fick styra eftersom valfriheten skulle begränsas för såväl unga som äldre. Det problematiska ligger i att det sällan finns förståelse för hur andra faktorer bidrar till att privata alternativ ibland har dålig kvalitet, resultat eller löner.

2011 omsatte de större privata vård- och omsorgsföretagen närmare 85 miljarder (ökning med 30 procent från 2008-2011). Under samma period ökade antalet anställningar hos dessa företag med 25 000. Resultatet efter skatt låg på 4,5 miljarder och huvuddelen av vinsten, 3 miljarder, återinvesterades i företagen (Vårdföretagarna, 9/7-12). Så länge det blundas för denna statistik och man ger intryck av att de flesta privata företagen tar ut vinster och skickar dem till skatteparadis, så kommer kvaliteten varken att kunna säkerställas eller utvecklas.

Utgår man från ett förutbestämt och konstruerat problem hela tiden, det vill säga vinster, så blir lösningen inte den rätta när det väl visar sig vara kvaliteten som brister. Det är inte alltid som så att kvaliteten är dålig eftersom vinstuttag förekommer. Det som dessutom tas ut i vinst måste sättas i relation till hur mycket som återinvesteras.

Det måste riktas insatser som ökar kvaliteten. På friskolor kan Skolinspektionen fortsätta effektivisera sina kontroller av kvaliteten och stärka samarbetet med dem för att främja och säkra en fortsatt positiv utveckling. Regelverk som berör privata alternativ kan ses över i syfte att söka hinder som försvårar arbetet med att säkra kvaliteten. Tydligare och oftare uppföljning av privata verksamheter inom vård och omsorg kan också vara aktuellt. Det vore önskvärt om Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt vid rodret tog fasta på dessa aspekter också, för att ge en mer nyanserad och rättvis bild av privat verksamhet.

Huruvida vinstuttagen åtminstone kan begränsas eller inte är däremot en annan femma, som Vänsterpartiet emellertid inte är intresserade av att diskutera. 

Erik Elkan

Äventyr hos ABF och statsministerns tal

Winston Churchill sa en gång att ”man måste inse att även en dumbom kan ha rätt ibland”. Det kan ha varit det som drev mig till att gå till LO:s hus för ett seminarium med ABF om Ship to Gaza (Den uppmärksamme kommer säkert ihåg att MUF Nacka varit kritiska till Ship to Gaza förr, genom en av undertecknads insändare i Mitt i Nacka).

Seminariet i sig var ganska ensidigt, då det huvudsakligen handlade om ABF:s utbildningssatsning. Det var stundtals häpnadsväckande att bevittna hur ABF:s arbete framställdes. Försöken att åka båt till Gazaremsan jämfördes med kampen mot apartheid, utan att föra på tal att Nelson Mandela inte sköt raketer mot civila.

Israel- och Palestinakonflikten är trots allt inte en kamp mellan svart och vitt, utan betydligt mer grå. Israel bryter mot flera olika konventioner genom sin politik. Framför allt på Västbanken, men även blockaden av Gazaremsan kan kritiseras. Däremot måste det anses vara verklighetsfrämmande att bortse från komplikationerna i konflikten, såsom att tusentals raketer avfyrats från Gazaremsan sedan Israels ockupation upphörde 2005. Årligen dödas israeler liksom palestinier.

Konflikten är långt ifrån ensidig, men energin som läggs på den kanske borde riktas åt något annat håll. FN har ett tiotal program för att hantera Israel- och Palestinakonflikten, men inte ett enda för att bidra till ökad demokrati i Mellanöstern eller för att främja homosexuellas rättigheter i exempelvis Iran (där homosexualitet är belagt med dödsstraff).

Det är intressant att diskutera varför det är så. Självfallet får ingen fråga ignoreras för att det finns frågor som kan anses vara mindre viktiga. Man kan aldrig relativisera bort vissa frågor för att det finns något subjektivt ”viktigare”. Men samtidigt går det inte att förringa att Israel- och Palestinakonflikten tar upp större delen av debatten om Mellanöstern. Länder som gång på gång kränker de mänskliga rättigheterna göms bakom en större ideologisk debatt mellan socialister som upplever ett hot från USA-imperialism och sionism och en israelisk farhåga om förlorad självständighet.

Jag ifrågasatte inför ABF:s panel huruvida det inte finns en risk att den stora ideologiska striden mellan Israel och Palestina tillåts överskugga annat. Men då möttes jag av anklagelser om att jag relativiserade och att det fanns vissa ”undertoner” i det jag sa. Det kändes ändå som att jag tillförde något annat till diskussionen på scenen där deltagarna tävlade om att hålla med varandra.

Mer intressant var däremot Fredrik Reinfeldts tal framemot kvällen. Jag har sett Reinfeldt tala flera gånger tidigare, både på TV och live. Men den här gången var helt annorlunda än tidigare. Reinfeldt lyfte inte bara fram S (och SSU:s) siffertrollande, där en ungdomsarbetslöshet på 10 % lyfts fram som att den vore 25 % (Värt att notera är att båda siffrorna stämmer, men i den senare räknas heltid studerande som inte får sommarjobb eller extrajobb in).

Han fortsatte sedan med att ge klara besked om hur Sverigedemokraterna inte ska tillåtas få politiskt inflytande. Det är egentligen ingen nyhet, men det var trevligt att se den tydligheten. Sedan gick han vidare in på regeringsfrågan, där S, MP och V ger olika besked om vad de vill, annat än att de inte vill samarbeta med varandra. Aningen instabilt om de vill bilda regering.

Slutligen gav han besked om ytterligare insatser för att göra det billigare att anställa unga, men även om att sänkan a-kasseavgifterna. Oavsett vad som skrivs i media, är det rejält med schvung i statsministern, och det blir spännande att se höstbudgeten och valplattformen för fyra år till med en alliansregering. 

Fredrik Hultman

Almedalen - både trams och mingel

2013-07-04

För en politiker kan Almedalsveckan vara lika viktig som Justin Bieber-konserter är för en Belieber. Jag fick i går höra att det är fler besökare här än vad som faktiskt bor i Visby. 17 000 besökare kontra de 13 000 som bor här, sa personen. En snabb koll på Wikipedia sågar detta, då det bor ca 22 000 personer här. Men ni förstår tanken. Så vad är det som egentligen lockar folk att i många fall bo trångt och obekvämt runtom i en gammal Hansastad? Är det de cirka 2000 seminarierna, gratisgodiset eller minglen för att knyta kontakter? Allt det här bidrar till vad som är Almedalen - Sveriges överlägset största politiska mötesplats. Eller cirkus som vissa säger.

Det bästa är möjligheten för folk att knyta kontakter. Att företrädare från olika branscher ges möjlighet att under varierande och avslappnande former talas vid, är en ovärderlig fördel som få andra evenemang kan erbjuda. Det  är därför jag gillar Almedalsveckan. Men för dem som inte är ute efter att prata med folk, mingla eller dra nytta av seminarium, kännetecknas nog veckan av att gatorna pryds med mer eller mindre kända företag och organisationer. Skandia, Nordea och Almega trängs med RFSU, KRIS och Naprapaterna som alla kämpar om att ropa högst och dela ut mest gratismaterial. Behöver du massage? Det fixar Naprapaterna. Behöver du skjuts till ditt boende och en luftmadrass? Minifixarna är numera kända för det. Törstig? Nordea manglar ut kaffe på löpande band. Akta dig bara för att i ett svagt ögonblick ta på dig en regnponscho från Socialdemokraterna. Hellre vara blöt än röd.

Under Almedalsveckan ges möjlighet att snabbt och effektivt knyta kontakter som annars hade varit svåra att få. Glöm inte att det är otroligt roligt och att Visby ger ett intryck av att vara utomlands. Men jag säger som André Assarsson. Visby ligger i Sverige och inte i Nordafrika, så packa en varm tröja.

Filip Wiljander