Winston Churchill sa en gång att ”man måste inse att även
en dumbom kan ha rätt ibland”. Det kan ha varit det som drev mig till att gå
till LO:s hus för ett seminarium med ABF om Ship to Gaza (Den uppmärksamme
kommer säkert ihåg att MUF Nacka varit kritiska till Ship to Gaza förr, genom
en av undertecknads insändare i Mitt i Nacka).
Seminariet i sig var ganska ensidigt, då det
huvudsakligen handlade om ABF:s utbildningssatsning. Det var stundtals
häpnadsväckande att bevittna hur ABF:s arbete framställdes. Försöken att åka
båt till Gazaremsan jämfördes med kampen mot apartheid, utan att föra på tal
att Nelson Mandela inte sköt raketer mot civila.
Israel- och Palestinakonflikten är trots allt inte en
kamp mellan svart och vitt, utan betydligt mer grå. Israel bryter mot flera
olika konventioner genom sin politik. Framför allt på Västbanken, men även
blockaden av Gazaremsan kan kritiseras. Däremot måste det anses vara
verklighetsfrämmande att bortse från komplikationerna i konflikten, såsom att
tusentals raketer avfyrats från Gazaremsan sedan Israels ockupation upphörde
2005. Årligen dödas israeler liksom palestinier.
Konflikten är långt ifrån ensidig, men energin som läggs
på den kanske borde riktas åt något annat håll. FN har ett tiotal program för
att hantera Israel- och Palestinakonflikten, men inte ett enda för att bidra
till ökad demokrati i Mellanöstern eller för att främja homosexuellas
rättigheter i exempelvis Iran (där homosexualitet är belagt med dödsstraff).
Det är intressant att diskutera varför det är så.
Självfallet får ingen fråga ignoreras för att det finns frågor som kan anses
vara mindre viktiga. Man kan aldrig relativisera bort vissa frågor för att det
finns något subjektivt ”viktigare”. Men samtidigt går det inte att förringa att
Israel- och Palestinakonflikten tar upp större delen av debatten om
Mellanöstern. Länder som gång på gång kränker de mänskliga rättigheterna göms
bakom en större ideologisk debatt mellan socialister som upplever ett hot från
USA-imperialism och sionism och en israelisk farhåga om förlorad
självständighet.
Jag ifrågasatte inför ABF:s panel huruvida det inte finns
en risk att den stora ideologiska striden mellan Israel och Palestina tillåts
överskugga annat. Men då möttes jag av anklagelser om att jag relativiserade
och att det fanns vissa ”undertoner” i det jag sa. Det kändes ändå som att jag
tillförde något annat till diskussionen på scenen där deltagarna tävlade om att
hålla med varandra.
Mer intressant var däremot Fredrik Reinfeldts tal
framemot kvällen. Jag har sett Reinfeldt tala flera gånger tidigare, både på TV
och live. Men den här gången var helt annorlunda än tidigare. Reinfeldt lyfte
inte bara fram S (och SSU:s) siffertrollande, där en ungdomsarbetslöshet på 10
% lyfts fram som att den vore 25 % (Värt att notera är att båda siffrorna
stämmer, men i den senare räknas heltid studerande som inte får sommarjobb
eller extrajobb in).
Han fortsatte sedan med att ge klara besked om hur
Sverigedemokraterna inte ska tillåtas få politiskt inflytande. Det är
egentligen ingen nyhet, men det var trevligt att se den tydligheten. Sedan gick
han vidare in på regeringsfrågan, där S, MP och V ger olika besked om vad de
vill, annat än att de inte vill samarbeta med varandra. Aningen instabilt om de
vill bilda regering.
Slutligen gav han besked om ytterligare insatser för att
göra det billigare att anställa unga, men även om att sänkan a-kasseavgifterna.
Oavsett vad som skrivs i media, är det rejält med schvung i statsministern, och
det blir spännande att se höstbudgeten och valplattformen för fyra år till med
en alliansregering.
Fredrik Hultman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar