Ett av sätten att försöka förhindra personer som befinner sig i riskzonen för självmord, är genom att minska tillgången till information om dödliga recept, medel och metoder. Jag saknar en samhällsdebatt om självmordsguiders legitimitet på internet.
Jag såg nyligen ett avsnitt om självmord av Uppdrag Granskning i SVT från den 10 september 2008 (finns på Youtube). Tanken hade inte slagit mig tidigare, att det kunde finnas så många hemsidor med forum, trådar och inlägg för hur man kan ta livet av sig. Jag kom i kontakt med reportaget på filosofilektionen i torsdags där jag såg ett utdrag från programmet, för att hemma självmant se hela eftersom det var och är ett viktigt ämne att ta upp. Här nedan presenterar jag min uppfattning om frågan, med utgångspunkt från reportaget, psykologi och läsning på internet.
Åsikterna om självmordssajternas vara eller icke vara är mer skilda än man kanske anar. Min förenklade beskrivning utgår från att det finns minst två åsiktsgrupper. De är inte lika varandra fastän båda utgår från rättigheter:
Grupp (A) som vill förbjuda sajterna av medmänskliga och välgörande skäl.
Grupp (B) som tycker att vissa grundläggande fri- och rättigheter antingen av princip eller i specifikt den här frågan, står över statliga intrång som censurering och förbud innebär.
Jag börjar med grupp (A), som för övrigt jag håller med om, eftersom den sätter riskerna med dessa hemsidor i första rummet. För folk som håller med gruppen är det oacceptabelt att det tillåts sajter med en typ av affärsidé som går ut på att gravt psykiskt instabila, traumatiserade, självföraktande och på andra sätt utsatta personer, enkelt ska kunna söka sig till mängder av recept, tips och uppmuntran om att sluta leva. Hemsidorna har omfattande antal av trådar i sina forum med inlägg som redogör för sådant som olika metoders dödlighet i procent, hur man ska göra för att få det att se ut som en olycka, hur man blandar cocktaildrinkar ihop med mediciner som man får webblänkar till för att köpa av, och så vidare...
Jan Beskow, professor emeritus i psykiatri vid Göteborgs universitet, före detta läkare samt ledande auktoritet inom suicidforskning, ser bekymrat på utvecklingen av självmordssajterna. I Uppdrag Granskning berättar han dels om det faktum att man inom en halv minut kan få fram stenciler på tiotals sidor med självmordsmetoder, dels att den suicidala processen riskerar att gå fortare. Processen handlar om perioden från det att man först får tanken på att kanske ta livet av sig, tills man gör något. Dessa processer har i många personers fall tagit år, av olika anledningar, innan beslutet är bestämt. Men med möjligheten att kunna prata med andra om hur man tar livet av sig, så blir processen avsevärt kortare för en del. Det kan ta någon vecka, några dagar eller timmar för vissa att göra något efter det att man hittat en självmordsguide, när man tidigare kan ha velat mellan känslor och beslut i flera år, framgår det av Beskow.
När det å andra sidan gäller min uppfattning av grupp (B), är det oundvikligt att nämna yttrandefrihet. Den yngsta av Sveriges grundlagar, från 1992. Det viktiga att ha koll på i det här sammanhanget vad gäller lagen, är att den handlar om förhållandet mellan staten och individen.
Grupp (B) anser alltså att yttrandefriheten ska förbli överordnad censurering och förbud av den här kategorin hemsidor, i juridisk mening. Utifrån den ståndpunkten argumenterar till exempel Pär Ström, ledamot av regeringens IT-råd och integritetsombudsman på tankesmedjan Den Nya Välfärden. Han markerar betydelsen av att värna kunskapens skuldlöshet kan man säga. Det vill säga att kunskap inte gör skada, därför ska den inte begränsas i det här fallet.
Jag tycker dock att det är ett problematiskt synsätt eftersom handlingar följer av kunskap. Av det skälet borde viss kunskap, i denna diskussion metoder och recept för självmord, vara förbjuden från åtkomst för allmänheten och i stället bara finnas att tillgå för vissa yrkesgrupper som arbetar med något som berör självmord. Det ska inte finnas organiserat på internet, det ska inte riktas något av den här sortens hemskheter till personer som absolut inte borde involveras.
Den som är kritisk till mitt ställningstagande kanske väljer att argumentera i stil med att "Då kan vi lika gärna förbjuda droghemsidor och vapensajter för jägare också". Det kan stämma att droghemsidor bidrar till att folk följer rekommendationer som står där och sedan dör i överdos. Likväl att de som inte jagar går in på vapensajter för jägare för att få information om var det tillhandahålls vapen. Skillnaden som jag tycker väger tyngre och gör jämförelsen vag, är att hemsidor för självmord i direkt mening handlar om hur man dör. De är inte uppbyggda för att varken ge tips om vårdinrättningar, psykiatriker eller hur du får en skön drogkick eller förbereder jaktsäsongen.
Det finns alltså minst två sidor som jag ser det i frågan om självmordshemsidor. Det viktiga för mig är att det här lyfts upp till debatt i större omfattning än mellan psykiatriker och de som håller yttrandefrihetens fackla allra högst. Precis som i trafiken, där det dog omkring 300 personer enligt Trafikverket, (finns ett mörkertal), finns det ett skyddsnät som samhället invånare tillsammans har satt upp i syfte att minska antalet dödsfall. Alla vägskyltar, trafiklysen, övergångsställen, vägfiler och körregler är alla enskilda delar i vad som skapar ett skyddsnät, det vill säga en helhet. Självmordssajter kan ses som en sådan del, men som inte har reglerats eller förbjudits. Den delen tycker jag behövs i helheten där andra delar i dag ingår (bättre eller sämre fungerande), till exempel kliniker, sjukhus, yrkespersonal och socialtjänsten. Delen skulle fylla en funktion i det här skyddsnätet, så att det blir mer robust och förhoppningsvis minskar den årliga siffran på över 1100 självmord (förra året begicks 1500) enligt Socialstyrelsen.
Att det här ger effekt har jag hittat mer av indikationer på än bevis, från till exempel Beskows forskning och Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet. Det är också så att även om en andel personer är fast beslutna vid att ta livet av sig, men saknar fakta som dagens hemsidor förser, så blir det svårare att slutföra sitt liv. Begränsning och åtgärder som försvårar, kan dra ut på den suicidala processen hos dessa som är beslutna och söker tips på nätet. Några kanske hinner ändra beslut som följd av insatta åtgärder på internet. Det vore dessutom olämpligt, står jag för att hävda, om en kritiker till grupp (A) skulle använda något slags av "tvivelmåttstock" om en person som velat i år mellan att leva eller dö, och tar livet av sig veckan efter att den har hittat en hemsida. Att använda måttstocken som hjälp i sin argumentation för att diskutera osäkerheten, tvivlet, kring om denna person hade avstått fån att ta livet av sig om hemsidan inte fanns, är mycket lågt. Det här tvivlet förekommer tyvärr på nätet av en del pseudonymer.
Vill ni läsa mer om hur en lag mot självmordstips skulle kunna fungera, så kan jag tipsa om lagstiftningen i Portugal, Frankrike eller Australien.
Erik Elkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar